Jag kan aldrig nog poängtera vikten av att ha äkta och lojala vänner i livet.
Vänner som aldrig sviker, som alltid finns där och som inte är rädda för tystnaden.
"Dying is easy, it´s living that scares me to death"
Jag tackar en högre makt varje dag för de vänner jag har. Jag är långt ifrån den perfekta vännen. Men jag gör helhjärtade försök hela tiden, dagligen.
Emellanåt slinker ett eller två eller tre misstag med. Ibland rinner det över.
Mina kloka vänner besitter kunskapen att kunna sålla agnarna från vetet. Inte alla kan detta. Men mina vänner kan och det är tur för mig.
Därför finns de kvar.
Hösten 2003 sjönk jag fortare och djupare än Titanic. Snabbt gick det, och jag trodde knappt att någon la märke till det ens. Jag låg hemma i sängen och stirrade i taket i 3 veckors tid. Jag förmådde mig inte att göra något, kände hur all kraft och livslust rann ur mig. Jag låg och väntade på något, men visste inte på vad. Apatin tog över och jag tilllät mig sjunka till botten.
Som en räddande ängel skickade Mejran (ihop med sin arbetskollega Eva-Lena) ett blomsterbud till mig. Och jag skämdes för att jag ens tvivlat. Såklart att de märkt detta.
Hur kunde jag någonsin tro annat?
Och buketten ja, den vackraste jag sett.
Från min alldeles egna Mejran.
Love U 4ever!
Kommentarer