När jag springer på gamla bekanta som jag inte sett eller pratat med på mycket länge brukar jag inte reagera något nämnvärt över mötet. Inte mer än att jag stannar upp, säger "Hej" och om tid och lust finns byter några ord.
Och sen går jag vidare med mitt liv.
Härom veckan sprang jag på Mattias.
En f.d kollega från Dafgårds-tiden.
Mattias tillhör den kategori människor som aldrig lämnar mig oberörd.
Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.
Vi krockade stort sett med varandra, stannade upp för en halv sekund, glodde på varandra, sa "Hej" och gick sedan åt var sitt håll.
Jag vände mig om efter han flera gånger.
Och med han i mina tankar går jag vidare med mitt liv.
Kommentarer