*Babe in total control of herself*

Fram till mitten av veckan oroade jag mig ständigt för att springa på f.d bekanta som jag är osäker på min relation till.

Det kan ju t o m vara så att dom inte ens är några före dettingar. För det är inte helt osannolikt att jag själv skapat denna bild inom mig och sen tror blint på det dessutom. Alltså är det fejk. Men så tänker jag aldrig just då.

Att ta sig från punkt A till punkt B i en hyfsat liten stad är oerhört jobbigt.

För att jag själv skapar denna situation, innan något ens har hänt.

I veckan hände det slutgiltiga. Som jag fruktat länge. Och givetvis utspelades inga av alla de hemska scenariona jag i förtid hittat på själv.

Förutom att jag har en träff på tisdag med en vän som jag inte hört av på mycket länge.

Men så fantiserar jag heller aldrig ihop lyckliga slut heller. Även om Mejran säger att det är just det jag ska göra och inget annat.

Jag är bra på mycket. Jag är också dålig på mycket. Jag vet mina fel och brister.

En sak jag är hemskt bra på är att skämmas.

Gäller det så kan jag skämmas i timmar, dagar, veckor, år...som om det aldrig går över. Det är högst sällan detta inträffar men när det väl gör det så gör det så med besked. Och det har hänt kanske 3 gånger under hela min livstid. Och varje gång har jag fått utdelning tillbaka för eländet.

Plusminusnolll.

Jag saknar min vän. Och jag skäms för de tankar jag haft. Tankar jag alstrat i mitt inre endast i syfte för att skydda mig själv.

Tankar jag kaxigt fört vidare för att jag "står för mina åsiker och är konsekvent i mina tankar och handlingar".

Nu spelar det ingen roll längre.

Inget har ändrats och samma glada söta människa står framför mig och babblar på precis som förr.

Saker som vännen vet jag inte för vidare.

Saker i förtroende.

Jag fattar inte vad det är jag missar varje gång.

Och varför.

Jag ska hädanefter testa att bara "vara".

Jag behöver inte babbla hela tiden om mitt inre.

Slutar jag behöver jag inte skydda mig själv.