Innan jag slutade arbetspasset i förmiddags ringde Geri på mobilen. Jag messade att jag skulle ringa upp henne efter fem minuter, då jag var på väg hem.
Sagt och gjort.
Hon var upprörd. Och jag blev upprörd när jag hörde anledningen. Jag blev även rädd och kalla kårar ilade genom hela kroppen. Samma sak kände Geri.
Det är inte ofta jag blir rädd. På riktigt. Då det känns att rädslan är befogad. Då det känns att faktiskt något riktigt hemskt skulle kunna hända. Och dessutom mitt på ljusa dagen. Och det skulle hända MIG...OSS...men nu finns en rädsla där.
Både jag och Geri har känt det och jag kan bara inte bli kvitt olustkänslan.
Det finns en liten pojke som går omkring på gatorna och skrämmer upp oss.
Han sprider skräckfyllda känslor och får oss att känna oss som utvalda offer i en psykologisk skräckfilm. Det är på riktigt och vi vet inte var han kommer ifrån.
Han dyker upp från ingenstans med en tom och ondskefull blick.
Hans närvaro borrar sig in i våra själar då vi passerar honom.
Han vänder sig om och vi tänker: Nu händer det!
Hans händer greppar om pinnar som lätt skulle bli till vapen.
Han existerar inte i vår värld.
Men han syns.
När Geri ringde mig såg hon honom igen. Vi höll kvar varandra i mobilerna tills hon kommit in i huset. Han kom ifrån dagishållet och det gör mig än mer oroad.
Allvarligt.
Känslan är ingen överdrift.
Hans blick är det värsta.
Tomheten och ondskan personfierad.
VEM ÄR HAN?
Kommentarer