Förr inbillade jag mig att omvärderingar var detsamma som att förlora en bit av själv. Var jag tvungen att släppa på mina egna djupt rotade åsikter och principer trodde jag att jag förlorat något. Livets tävling kanske... och vad skulle det vara för tävling? Att tävla om livet? Bara vid dessa tankar skulle ju en varningsklocka börjat eka i mitt huvud. Men det gjorde det inte. Och det var ju synd. Därför höll jag på med dessa idiotiska ideer, som jag så duktigt och noga, präntat in i skallen. Inte ens där gjorde jag det halvdant. Typiskt. Jag vet bättre idag, och det tog tid. Jag har lärt mig.
Omvärdera handlar väl i grund och botten om att kunna se livet genom andras ögon. Att kunna förundras emellanåt. Att få dom där aha-upplevelserna. Och det måste få kännas skönt att kunna släppa på sig själv, luta tillbaka och bara vila. Vila från alla schablonmallar, som det finns i överflöd av i livet och samhället.
Istället för att förlora sig själv, kan man hitta bitar av sig själv man inte trodde existerade. Utgångsläget förändras och man får utvecklas som människa.
Istället för leva i en tråkig och enformig glasbubbla, vill jag ständigt utveckla mig själv och lära mig själv nya synsätt på olika livssituationer.
Allt har sin tid. Och den tiden kommer i sinom tid. Inget att stressa eller jaga upp sig för. Och inget är någonsin försent...
Kommentarer