just nu om allt hade kunnat bli annorlunda? Jag undrar enbart i bearbetnings-syfte, inget annat. Jag ångrar ingenting, jag har lärt mig så mycket av mig själv och vem jag är - och framför allt: Varför jag agerat som jag gjort i vissa sitautioner.
Men jag undrar så om det hade funnits någon annan väg att gå? En väg som inte hade behövt innebära alla dessa hårda och sårande ord, alla svikna löften och all brist på respekt gentemot varandra. En respekt som förr var så självklar - då vi, antagligen, älskade varandra.
Hade vi gått den andra vägen, hade vi kanske varit vänner idag. Men hade jag varit lyckligare för det?
Det känns som jag behövde bli den där riktiga äkta satmaran, för att kunna skaffa distans. Mina vänner skällde på mig, och tyckte att jag skulle lägga ner dessa bitch-fasoner som jag så vackert höll på med - utan att skämmas. Vad dom kanske inte förstod, och inte jag heller för den delen, var att det var just mitt sätt att bearbeta, att skaffa distans...att driva vansinnet till den yttersta gränsen...få honom att hata mig...först då skulle jag kunna släppa han och gå vidare. Först då skulle poletten ramla ner i mitt ekande huvud och jag skulle äntligen kunna förstå. På riktigt.
Jag har förlorat honom för alltid, i början sörjde jag. Inte nu längre. Jag har så mycket annat i livet att vara tacksam över, så det är fy skam att inte lägga energi på detta istället.
Jag visste innerst inne att jag skulle aldrig fixa ha han i mitt liv efter separationen. Jag gjorde allt i min makt för att han skulle börja avsky mig och känna förakt. Jag lyckades nog över förväntan. Jag är inte stolt över det, men jag är stolt över att ha hittat mig själv igen. Och förlusten det gav - det var faktiskt värt det.
Mina vänner vet fortfarande vem jag är.
Men ibland kröker sig livets väg, och helt plötsligt hamnar du mitt i stormens öga.
Och det är när du kämpat dig ur stormen, som du ser vilka som är dina riktiga vänner - de som fortfarande står kvar och väntar på dig. Trots att dom inte kunde hjälpa dig när det väl gällde. Men dom väntar, ändå...
Kommentarer