Nån gång i livet möter vi människor som får oss att tappa andan. Människor som gör ett märkbart positivt och förvirrat intryck på oss. Mötet kan vara över på några timmar, eller kanske t o m bara vara ett par minuter. Men det spelar ingen roll -mystiken kvarstår.
Och ett behov - av något som egentligen inte alls ska finnas där - har fått sin början. Jag avgudar de människor som får mig att gapa av förvåning [på ett positivt sätt]. Jag beundrar de människor som inte är sådär förutsägbara ända in i benmärgen. Jag avundas de människor som kan, vill och vågar gå mot strömmen.
Jag har inget emot normalitet. För frågan är just det: Vad är normalt, och inte? Men just denna samhällsmall gör livet så mycket tristare i många avseenden. Människor vågar mindre och slutar växa som människor. Kanske inte generellt - men det kanske är vanligare än vad vi tror. Vad vi vågar tro. Vad vi vill tro.
Jag avgudar, beundrar, avundas de människor som tryggt står kvar med sitt, när alla andra går. Människor som vågar visa det som är rätt för dom.
Låt mystiken kring beundransvärda människor kvarstå. Så fort locket öppnas försvinner allt, och det går aldrig göra ogjort. Besvikelsen kan bli total - och ännu en hjälte går förlorad. Offrad för det verkliga livet. Och för det normala samhället.
"If you want heroes, keep them safe. They don´t stand up to life. So lock them in your soul and lose the key"
Kommentarer