Jag har den sista tiden fått tillfället att umgås med människor, som jag vanligtvis inte umgås med. Jag har mått så bra av det, och det har hjälpt mig en stor del på vägen.
Mina ögon öppnas mer och mer. Jag förstår mer och mer. Om livet. Om mitt liv. Allt är inte vad det verkar. Och ändå fungerar det så utomordentligt bra. Oförskämt bra.
Pusselbitar faller på sina platser likt ett vårregn. Och allt är bara så underbart vackert. Uppenbarelse? Ja, det känns så.
Negativa tankar försvinner ur tomma intet. Jag utmanar mig själv mer och mer. Jagar det negativa, men får aldrig tag på det. Kommer aldrig ikapp. Det försvinner mer och mer. Jag hittar hem.
Då Något tog slut. Något som då var helt underbart. Enligt min egna utsago. I ett lätt förvirrat tillstånd. Nu vid närmare eftertanke var just detta "All god things come to an end" det enda vettiga som hände.
För om det nu var så fantastiskt bra - varför tog det då ens slut?
Kommentarer