*Babe in total control of herself*

Hur skulle vi kunna veta?

Först växte skammen för varje sekund.

Sedan tog vreden över.

Vreden slog rot.

I min enfaldhet trodde jag mig kunna använda detta mot dig.

Du var inte mottaglig.

Du var aldrig mottaglig.

Du svek förtroendet.

Jag hatade dig.

Du tog mina händer.

Köksgolvet var kallt.

Du pratade med mig.

Jag pratade inte.

Jag grät.

Du kysste mina tårar.

Sju år senare...

Hur skulle jag någonsin kunna veta?

Varför ska jag minnas det som skadar?

Varje sekund, varje minut, varje natt.

Vad är det jag dRömmer som jag aldrig minns?

Är du mardrömmarna i en annan skepnad?

Lämna mig inte.

Lyssna inte på mig.

I de blåaste djupaste vatten finns hemligheter.

Det vackraste och det skönaste.

Jag vill söka.

Jag vill finna.

Svaret i dina ögon.

Svaret i din själ.

Det osannolika.

Att han lämnade mig var inte det värsta.

På något sätt hade jag redan bestämt inom mig.

Jag drev det till slutet.

Att han sa att han inte älskade mig längre var inte det som sårade mest.

Jag tror inte jag älskade han heller vid den tidpunkten.

Det var när han sa att han inte ens älskade mig som människa och vän som marken rämnade under mina fötter.

Jag älskade han som vän.

Som en medmänniska.

Efter tre år var det en självklarhet för mig.

Men inte för han.

Han älskade mig inte på något sätt alls.

Han älskade förmodligen mina vänner.

Som människor.

Jag däremot var inte värd något för han.

Efter tre år fanns inget kvar.

Ingen förståelse.

Ingen respekt.

Ingen vänskap.

Ingen kärlek alls.

Och ändå klamrade jag mig fast.

Detta slog mig i lördags när Geri förklarade saker för mig.

Jag förstod vad jag slösat tid på.

Familjen Geri kommer aldrig lämna mig.

Familjen Geri kommer alltid älska mig.

Likgiltigheten är mer märkbar än någonsin inför han nu.

Jag bryr mig inte om han.

Jag känner inget.

Precis som han kände för mig månader innan han gjorde slut.

Då han lovade mig tomma löften.

Jag vill aldrig mer se han.

Någon som slutade älska mig helt och hållet och med det kastade vår vänskap i rännstenen är inte värd min uppmärksamhet.

Mitt liv är mitt liv.

Inte hans.

Varför skulle det någonsin kunna vara annorlunda?

Livet är fullt av hintar.

Trådar knyter samman livets väv.

Tankebanor cirkulerar för att leda framåt.

Jag jagar inte.

Jag jagar inte livet.

Jag behöver kanske inte ens några svar längre.

Ögonen är tomma.

Svarta och öde som ondskan självt.

Jag ser inget liv.

Tunga andetag.

Händer som greppar.

Människor lever.

Svarta och öde som en icke självvald ensamhet.

Allt lever.

Hur ska jag komma förbi?

Jag skyller jämt på att jag är förvirrad. Jag ska sluta upp med det. Till slut kanske omgivningen t o m tror mig om jag upprepar detta i tid o otid.

Jag vet exakt och det gör ont.

Jag flyr inte längre.

Jag bara är.

För jag kommer aldrig glömma.

Jag accepterar nu.

Nu fortsätter jag på mitt sätt.